Vi skrattar ihjäl oss här hemma just nu :)
Den här är sååå bra!!!
Stor igenkänningsfaktor på den även om jag aldrig lagt upp en bild på Instagram (jag tror jag har ett konto där dock). Man har ju sin blogg att tänka på, haha!
Flygplansvingar brukar jag fota (fast kanske inte lagt de bilderna på bloggen. Eller?). Och maten fotar jag ju jämt! Fast Instagram- folket är faktiskt snäppet värre ändå. Det ska ju uppdateras femtielva gånger i timmen, och det är väl OK och kul. Skulle jag också kunna göra, och fastna för, om jag inte hade lite för mycket liv att leva samtidigt. Alltid kul att visa sina egna foton för en bred publik.
Men det jag I-N-T-E fattar, är alla de som följer andras foton!!! Hur hinner man? Vad får man ut av det? Varför vill man se 38 bilder på fyllda rödvinsglas varje fredag, 17 par nya strumpor på tisdagar och alla dessa förbenade målade naglarna! Och fötter på stranden med vattnet i bakgrunden, den har man ju liksom sett. Och gamla dörrar och ankor, ja man känner igen det mesta faktiskt :) x 1000.
Och det där att missa sitt barns första steg för man ska ta bort röda ögon, hahahahahaha! Det var en rolig diskussion för ett tag sedan någonstans på nätet, i samma tema. Det handlade om ett foto där ett barn stod under en giraff som hade öppet gap, typ 30 cm från barnets skalle. Frågan gällde nutidens föräldraskap, vad gör du om ditt barn håller på att bli uppätet av ett vilt djur:
1. Räddar barnet.
2. Plockar fram mobilen för att fota det oförglömliga ögonblicket (och instagrammar resultatet med ett filter för, så klart!).
Haha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar