Djupa måndag

Jag jobbar ju 75% bland annat för att hinna göra sånt man annars inte hinner med. 9 av 10 måndagar har jag en förutbestämd agenda att följa, antingen sånt jag behöver göra eller sånt jag vill göra.

Men sedan mitt i allt kommer det en sån här måndag, som idag. Det fanns inget särskilt att ta tag i. All tvätt är tvättad och vikt i skåpen, köksbänken skiner, alla vrån är stor-skrubbade rätt nyligen, alla barn har allt de kan behöva i klädväg, och till och med frysen är full i bakverk.

Då kan man, efter att barnen är skjutsade till sina skolor (måndagslyx), sitta med en mindre balja med kaffe och roa sig med att fylla shoppingkorgar på nätbutikerna. Och sedan ta bort allt när man sett slutsumman :) Rätt rubbat, men sånt som jag brukar hålla på med.

HM Home slutade faktiskt på en rimlig summa, så den fick vara kvar och skickades iväg. En hel massa fint och vårigt som kommer! Ska visa sen...

Sedan tog rastlösheten överhanden, och jag greppade med mig skridskor och isdubbar och åkte ner till sjön.

Jag mådde lite så där. Det började redan i går kväll, och jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Vaknade tidigt i morse. Kände mig rastlös, något som fattades. Jag behövde helt enkelt få tid och plats för att tänka, och det finns inget mer terapeutiskt än skridskoåkning.

Jag åkte i en och en halv timme, vet inte hur långt men ett par tre mil blir det ju. Träffade mycket få människor på hela tiden, det var mulet och lite för kallt egentligen pga blåsten. Det var helt enkelt jag och isen! Och tankarna! Jag kämpade mig fram i motvind och grubblade, jag gled med i medvind och grubblade. Det var hur grått och trist som helst (ja ni ser ju på bilderna) och mina tankar var inte mer färgglada de heller.

Det finns ett par saker jag måste fixa. Saker jag måste ändra på. Lite sådant som jag är och lite som jag gör. Inget som angår någon annan förutom mig, men det ena påverkar det andra och jag måste få ordning på det. Klarar jag inte det själv får jag väl ta hjälp utifrån.

Bara att få ordning på vad det är jag behöver få ordning på, kändes som en vinst :) En del saker kommer ta lång tid att fixa till, men jag tror jag tänker rätt nu och att det kommer bli det allra bästa! Jag är på rätt spår i alla fall, så pass mycket vet jag!

Trist att skriva a när man förmodligen aldrig kommer att skriva b, ja jag vet :) Men det är trots allt frivilligt att läsa här. Min blogg är framför allt min egen dagbok för händelser i vår familjs liv, men också ett ställe för mig att skriva av mig. Att skriva ner har jag använt som terapi i hela mitt liv. Har alltid skrivit dagbok, förutom de senaste 10 (?) åren då jag bloggat i stället.

Jag har alltid funkat såhär, 99% glad men när det vänder går det från en dag till en annan. Och så samma sak igen fast åt andra hållet! Det var faktiskt ännu värre innan min osannolikt stabila och robusta man kom in i bilden! Jag är dessutom en ytterligheternas varelse, mest till min fördel när det antingen är totalt kaotisk livssituation (ens barn är bara ett embryo samtidigt som halva ens släkt går bort samtidigt som man bygger ett hus och renoverar ett annat och har en ettåring hemma och lite annat joks), alternativt ingen stress alls (semester och chill och lata dagar). Då är jag som starkast. Tydligen är ju semester en vanlig tid för familjetjafs, fast verkligen inte hos oss. Tjafsar gör vi när allt egentligen är bra men lite för stressigt, lite mellanting liksom. I väntan på ytterligheterna :)

Det var i alla fall en mycket gladare mama som mötte Skatten vid skolbussen!

Två fina som blev inspirerade av Alex chokladbollsbak i går och ville göra egna.

Alltså jag kan inte nog berömma våra ungar, de är snudd på perfekta :)

Jag vet att det både irriterar och provocerar, att vi har det så harmoniskt med våra barn. Vi behöver liksom aldrig ryta åt dem eller skrika och bråka. Kan inte komma på när det sist hände :) Dessa två är, såsom sina syskon, glada och harmoniska och lyckliga och socialt fungerande och smarta och rakryggade mest hela tiden. Och det är inget vi har skapat, de föddes sådana, helt enkelt. Jag tror alla barn föds sådana.

Men att säga så och framför allt att skriva så är ju ett enormt brott mot jantelagen, det förstår ju även jag. Man ska ha skrikigt och bråkigt hemma och tycka att ens ungar är det jobbigaste man drabbats av, annars blir det ju väldigt svårt för alla dem med bokstavsbarn som inte går att ha i möblerade rum. De kan ju i så fall inte identifiera sig särskilt bra alls, och det är bara så att alla måste ställa upp och ha det vidrigt för att det ska gå att förklara som en av naturlagarna.

För det kan väl ändå inte vara så att man kan välja? Vet ni, det är faktiskt precis så det är. Man kan välja. Man kan ta den lätta vägen och titta åt andra hållet och le (alternativt skrika, beroende på var man är och vilka som ser på) när ens barn misshandlar varandra eller förstör saker, till exempel. Eller så kan man offra två minuter för att visa hur man som människa och som syskon och som barn till dig ska bete sig. För det är rätt enkelt egentligen. Det kräver bara en liten gnutta engagemang. Det är vad barnen ber dig att göra (sätta gränser och ramar, lära dem livet) och det har de rätt till. Men många barn blir svikna. Och barn har i alla tider gjort såsom vuxna gör, inte som de sagt att man ska göra.

Ibland blir vi väldigt sugna att ryta åt barnens kompisar, däremot, men vi försöker att låta bli, för har deras föräldrar gjort det aktiva valet att ha en sådan odräglig varelse i sitt hem så är det ju faktiskt dem som valt det och ska leva med det. Inte vi. Men det handlar fortfarande om ett aktivt val man som vuxen gör.

Samma med att vi alltid har det (rätt) städat hemma hos oss, i vilket fall så pass att en perfekt ordning går att återställa på en timme. Det är också väldigt väldigt jobbigt och orättvist. Och det fattar man ju, har man som vana att skylla sina ungar på att ens hem är en soptipp, är det ju inte så bra att inte 100% av familjer med barn har det så. För då måste det ju uppenbarligen vara något man både kan välja och välja bort :) 

Väldigt enkelt det med, man väljer att lära barnen hur man gör. Och så gör man så själv. Punkt. Inget mer behövs. Sedan att man väljer att göra på ett annat sätt är en annan sak, det är ju helt fritt att välja motsatsen. Man ska ju själv bo och trivas i sitt eget hem. Bara man förstår att det. är. ett. val. man. gjort.

Vi vill ha det såsom vi har det och vi trivs alla väldigt bra med det. Tack för ordet.

Annars har vi ätit Alex goda kinawok (ännu ett perfekt barn förresten :))))) och skjutsat honom till och från träning hela kvällen.

I morgon är det jobb som gäller! Och efter jobbet har jag och Daniel bokat in oss på lite roligheter. Eller... vi får väl se, det är något vi aldrig gjort och som lika gärna kan vara hur läskigt som helst :) Men maten lär i alla fall vara god, vi ska nämligen äta crêpes!