Tankar

Jag är så fruktansvärt godissugen men det finns liksom inget, så jag käkar marshmallows just nu. Haha! Ganska lycklig känner jag mig med faktiskt också. Ungefär som innan :)

God kväll onsdagskvällen, efter veckans första arbetsdag!

Dagen har varit bra. I fredags jobbade jag och stressade hela dagen så hjärnan glödde hela kvällen efteråt, och jag tänkte att jag inte skulle göra om samma misstag idag igen. Det gick ganska OK faktiskt! Hann fika två gånger och allt, som en vanlig människa nästan :)

Jag har lite (väldigt mycket) svårt att göra saker lagom. Kan liksom inte riktigt hejda mig det när det finns (för) mycket (roliga) uppgifter som ändå ska göras. Då känns det som att bara man lägger på ett extra kol så blir det mindre kvar till sen. Fast det blir det ju aldrig :)

Jag håller fortfarande, vid 42 års ålder, på att lära mig livet. Hur man ska vara, hur man ska leva. Framför allt hur man är lagom. 

Jag har nog egentligen aldrig haft svårt för att säga vad jag vill och var gränsen går och att säga nej när jag inte vill, det är inte det. Jag är nog till och med lite övertydlig i vissa fall, hälften skulle räcka liksom. Men det måste komma från mig själv, jag måste tycka det och jag måste ha bestämt det. Och det är där problemet ligger, jag vill för mycket. Vill för det mesta hinna dubbelt så mycket som jag hinner.

Men- jag tränar på det!

Dagens trevligaste var helt klart lunchen. 

För tre år sedan jobbade jag i en annan grupp, på en annan site, med delvis andra arbetsuppgifter. Vi var fem stycken med samma befattning, och vi tillsammans utgjorde gruppen. Vi var ett extremt sammansvetsat jobbgäng. Aldrig behövde man prata om vem som gör vad, vi visste det bara. Och det fanns en ära i att göra saker snabbt, bra och rätt. Vår samlade kompetensbas var helt unik.

Det fanns mycket som inte funkade, organisatoriskt och runt omkring. Funkade inte alls, faktiskt. Läget var akut och det kunde inte fortsätta, så på ett sätt var det både en lättnad och vår räddning att saker hände. Det blev också bra efteråt fast på ett annat sätt.

Men alltså vi, dessa människor! Det är helt galet men fortfarande, så fort vi träffas, så är det bara vi fem. Direkt. Vi kallar oss själva för "Dream team", och jag vill nog påstå att jobbmässigt var vi det också...

Tack för en kanonlunch igen, Rosa, Magnus, Ulla och Jörgen! Love U!