Idag hade jag bråttom hem för Natalie skulle på kalas. Vi hann precis packa in presenten, byta om och åka till kalaset, eller OK, vi hann n-ä-s-t-a-n dit i tid :)
Jag tycker det blir svårare och svårare att köpa presenter när barnens kompisar inte längre gillar leksaker. Särskilt flickor kan ha så extremt bestämd smak. Därför var jag rätt nöjd när jag kom på en jättebra present: Massa hårgrejer, diadem, tofsar och klämmor i knalliga vårfärger! Natalie var också väldigt nöjd med presenten.
Idag var jag på stan på lunchen, för att hämta min jacka som varit på lagning + köpa just den där presenten + byta hyllkonsollerna på Ikea (fast det hann jag aldrig med :)). 10 grader, bar asfalt (OK en massa vatten men ändå), solsken och fågelkvitter! En riktig vårdag, kan man ha det när det inte ens är mars än?
Sedan skulle jag köpa kaffe på Coop och hann kolla bokrean lite. Det var länge sedan sist jag läste böcker. Måste varit i somras/höstas då jag sträckläste Hungerspelen-trilogin.
Jag har massor av olästa böcker hemma så egentligen behöver jag inte fler, men är en bok inte riktigt riktigt bra, orkar jag inte läsa hela. Jag kollar ändå alltid först slutet för jag gillar inte överraskningar :) Helst läser jag sanna berättelser, och ser man på, alla 5 böcker jag valde är just såna.
Den översta, åhhh, jag vet inte om jag orkar läsa den. Måste samla kraft först och vara i rätt flow. Jag kommer gråta floder... Har nästan köpt den flera gånger förr men ångrat mig i sista sekunden.
Max och Saga var i exakt samma ålder som Oliver och Natalie. Samma åldersskillnad, samma födelseår. Saga hade ett medfött tarmfel och behövde vara mycket på sjukhus, och Max var en skyddande, älskande, stöttande storebror. Allting var så likt oss.
Det var en sådan underbar, ljuvlig, perfekt ålder på barnen. Jag var mammaledig då och all min tid och energi gick åt till att skydda, hjälpa och beundra mina egna barn i exakt samma ålder som Max och Saga. Och så händer detta fruktansvärda, en fullständigt galen människa/monster tar sig in i deras egna hem och bankar ihjäl dessa perfekta, oskyldiga, finaste, med en hammare!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag var så otroligt berörd av det som skedde och kunde inte släppa det. Det var för mycket för det kom så nära. Och så undrade jag såsom många andra hur mamman, Emma, kunde vara så stark, så samlad, nästan oberörd. För det var helt uppenbart att det inte var för att hon inte skulle älskat sina barn över allt annat.
Kanske jag orkar läsa boken för att få veta. Kanske inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar